Håll min hand hårt eller släpp mig helt <3

I've been living for 17 years, 7 months, and 15 days.
I've been living for  - 211 months
I've been living for  - 919 weeks
I've been living for - 6437 days
I've been living for  - 154488 hours
I've been living for  - 9269280 minutes
I've been living for  - 556156800 seconds

And for what reason?

Snälla ta mig härifrån!
Jag orkar helt enkelt inte mer :'(

Började i tårar - slutade i tårar.
så var det med min semester...

Fastän det var den bästa resan jag någonsin vart på så
började det inte så bra. Resväskan med mina och syrrans
kläder i försvann. hade alltså inga badkläder eller ombyte.
Efter tre dagar hittade de väskan på arlanda, den hade
fastnat på något sätt i incheckningen.
Men i och med att jag var såå trött efter 3 timmars bilresa
plus 4 timmars flyg så kunde jag inte göra annat än att gråta
när allting bara sket sig helt plötsligt. Det var alltså det första
jag gjorde när vi kom fram till hotellet, jag låste in mig på toaletten,
grät och försökte slappna av, vilket jag inte hade gjort på hela dagen!
när jag sedan sovit ut lite så vart allt bättre, vi utforskade staden lite,
och kollade igenom hotellet. solade och badade! för vad mer ska
man göra när man är på semester i grekland :)?!

När det sedan var dags att åka hem så bröt jag ihop fullständigt!
jag ville verkligen inte åka, och jag ville inte att alla skulle se mig gråta
så jag gömde mig lite halvt i tröjan. jag vet inte riktigt vad som hände.
Jag trodde inte att det skulle vara såhär svårt, men att åka därifrån var
något av de jobbigaste jag gjort i hela mitt liv! lämna killen som jag så
plötsligt föll för! det var det svåraste!

Jag visste själv, innerst inne att de gånger som jag såg honom de sista
dagarna, kunde vara sista gången jag såg honom, någonsin(!!)
och det gjorde ont att behöva inse att det faktist var sant.
han kanske inte skulle åka hem samtidigt som oss, och han kanske inte
råkade vara på hotellet den sista tiden. så varje gång jag såg honom
så försökte jag printa in hans ansikte, hans röst hans skratt, och
hans underbara leénde i mitt minne! så att jag inte skulle glömma.
Men det är svårare än man tror, att släppa taget.

Den sista kvällen umgick vi med han och hans kompisar.
jag glömmer det aldrig! jag vart sååå glad när jag äntligen fick prata
med honom. Jag har aldrig riktigt gillat dialekten från dalarna, men nu är
det faktist allt jag vill höra! för det påminner mig om honom!
det skiljer oss ca 270 kilometer, sa 4 ½ timmar... men jag skulle verkligen
kunna gå hela den vägen bara för att få se honom en gång till!
jag lovar, jag skulle göra vad som helst!

Det gör ont inom mig att jag kanske aldrig får se honom igen.
Jag kanske kan prata med honom över msn, men kanska aldrig mer
höra hans röst, eller skratt aldrig mer garva åt hans sjuka humor,
eller lätta från marken när han ler. tårarna rinner nu, det har de
gjort nästan oavbrutet i 3 dagar. Det började när jag var tvungen att
inse att vi kom från helt olika delar av sverige, och att vi då kanske aldrig
kunde ses. Jag grät mig själv till söms i tisdags, jag grät när vi packade,
jag grät på stranden när jag såg honom ligga där i solen ca 20 meter bort,
jag grät när vi gick ut med all packning till bussen. Dock blev jag lite
glad när jag upptäckte att han skulle åka samma flyg hem, då hade jag
 åtminstonde 4 timmar kvar att se honom. i bussen på väg till flyget
brast det för mig igen, det fanns två tomma säten, de var såklart bakom
honom. där satt jag, med tårar rinnades ser för kinden, och tröjan för
ansiktet så ingen skulle se, minst av alla han!

jag visste då att jag var tvungen att ta vara på varje sekund nu!
varje gång jag såg honom kunde vara den sista. jag grät när vi
gick av bussen, för han försvann. jag kunde inte se honom längre.
jag grät i väntsalen, han var fortfarande borta. plötligt såg jag honom,
och klumpen i halsen försvann. jag bara stog där, som hypnotiserad,
jag tänkte inte, jag pratade inte jag  bara tittade på honom, allt annat
försvann. så hörde jag rösten i högtalarna som sa att det var dags att gå
på planet. vi fick åka buss från gaten till planet,
han stog bredvid mig, och då kände jag det igen, klumpen i halsen kom
tillbaka, var detta sista gången jag såg honom? han kanske skulle sitta i
helt fel ände av planet. han tittade på mig, det kändes verkligen som
om han ville säga något, det hade känts så hela dagen, så fort vi gick förbi
poolen där han låg och solade så följde han oss med blicken hela vägen.
så fort vi stötte på varandra så verkade det så, men han sa aldrig något.
Klumpen i halsen blev bara större och större, ögonen fylldes med tårar,
jag fick tvinga mig själv till att inte bryta ihop. det var för svårt.
så fort vi satt oss på planet kunde jag inte längre hålla inne tårarna.
inte ens denna gången såg någon.
men det var bra. jag ville inte att någon skulle se mig gråta...

Varje gång jag tänkte på att aldrig mer få se honom fick jag den
där klumpen i halsen och tårar i ögonen. Jag kunde inte förstå,
och jag kommer nog aldrig göra det, hur jag kunde få såna starka
känslor på så kort tid, för någon jag knappt kände.
Men nu känns det som om jag känner dig, jag vill det!

På flyget tänkte jag att jag kunde lyssna på musik, det brukar
vara det som lugnar ner mig. När nånting känns jobbigt så hjälper det
alltid! men inte den här gången, typiskt nog så spelades det bara kärlekslåtar,
sånt som fick mig att börja tänka på honom, och så rann tårarna igen,
jag tror jag grät upp emot 7-8 gånger på flyget. det var något av det
jobbigaste jag nånsin har behövt göra, att bara låtsas som om
allting var bra, fast det var precis tvärtom.

Den allra sista gången jag såg dig var vid ankomsthallen,
vi stog ca 5 meter ifrån varandra och väntade på väskorna, varför
sa jag ingenting för? jag kunde iallafall ha sagt hejdå. vi pratade ju
så mycket kvällen innan.. varför sa jag ingenting !? den frågan har fastnat
i mitt huvud ända sen dess. Du gick iväg med din familj, jag tänkte att om
 jag verkligen skyndar mig att få  tag på väskorna så kunde jag hinna
ifatt dig och ta ett sista farväl, iallafall
en vinkning, eller en nickning, vad som helst är bättre än ingenting.

Jag hann inte ut. du hade redan satt dig på bussen med din familj.
jag såg dina syskon. men jag såg aldrig mer ditt ansikte. jag försökte
så gott jag kunde, och bara väntade på att du skulle vända dig om, allt jag
såg var ditt bakhuvud. jag gick på min buss, och hoppades att din skulle
åka iväg före, så skulle jag iallafall få se dig lite till. men min buss åkte
 iväg direkt. jag grät ännu en gång. den här gången på
riktigt, inte bara en klump i halsen eller tårade ögon, tårarna rann verkligen!
vi var 9 personer i bussen, ingen märkte nånting. jag har nog aldrig gråtit
såhär mycket förr. så fort jag tänker på grekland så gråter jag, för det påminner
om dig. så fort jag hör en annan dialekt än min egen så tänker jag på dig.
så fort jag tänker på nånting som påminner mig om dig så gråter jag floder.
hur länge ska det hålla på ?! jag har aldrig gråtit på det här sättet förut!

Detta var något av det svåraste jag någonsin gjort,
att inse att jag kanske aldrig
mer får se sig le, höra sig skratta... det dödar mig sakta inifrån!
Johannes, jag saknar dig :(!



säkert ingen som läser, men det gör faktist inget...
ville bara skriva av mig allt..